Hoppas att mirakel fixet till mina stackars torra fötter ska komma imorgon och sen så får jag se vad jag ska göra åt mina naglar och fingrar som verkligen tagit stryk av gifterna.. :( Dom spricker och snart har jag inte minsta lilla nagel kvar.
Mitt hår vill jag inte ens tala om.. De växer som ogräs och vissa dagar faller de av, men är så sjukt torr i hårbotten att vill jag doppa skallen i olja.. Inte alls kul och har provat massa olika märken och inget vill funka.. Har provat med special shampoo och inte ens de funkar.. :( [TIPPS NÅGON?]

Snart är jag fri. Snart styr inte djävulen mitt liv längre. Snart får jag andas utan oro. Snart får jag veta. Snart kanske jag kan få de fina beskedet då dem säger "du är nu frisk".

Jag gör verkligen allt för att få vakna en morgon och allt detta bara var en dröm. Att få vakna på morgonen och irritera mig över att håret har tovat sig... Vilken underlig känsla och jag saknar den såååå.... Åh! Nu ska jag sluta hoppas på att inget av detta händer.. För de händer, här och nu. Just i denna stund.

Tack till alla underbara som finns kring oss och underlättar för mig och A i våran vardag. Dom små sakerna är mycke för oss.

Att få en dag utan oro och att få gå mot sängen på kvällen utan att få en klump i halsen och fundera över hur morgondagen blir. 

Älsa de du har, för imorgon kan de vara borta. 

Dom senaste 6 månaderna har varit intensiva.. Det har hänt mycket. Både jobbiga och bra saker.. Jag gjorde valet att rensa lite i mitt liv och radera vissa delar som inte längre gjorde mig lycklig. Att rensa tror jag var de bästa för mig.. Just att kunna veta att jag kan vara öppen till mina nära som finns kring mig är viktigt och det fanns verkligen bristande vänskap och tillit till vissa personer i min närvaro.. (Tyvärr) 

Jag kan ärligt säga att jag ångrar det inte, för mitt liv hade varit så mycket jobigare med dem i mitt liv just nu. Det hade varit jobbigare att måsta ha all fokus på andra då man egentligen måste ta fram de riktiga egot i sig själv... 

Dagen jag fick mitt besked. Det var sista dagen jag pratade med en person som har gjort många intryck i mitt liv.. Både glädje och illska.. Men tyvärr så blev de sista gången. Det blev ett avslut på något som en gång fanns. Jobbigt till en början, för jag kände mig verkligen sviken... Men de gick över och jag har de mycke bättre nu. Jag vet vilka jag kan prata om mitt liv med. Jag vet vilka jag håller nära mitt hjärta. 

Min älskade familj. Min älskade A. Våran älskade J. 

Har fått många nya vänner, vänner som kom in i mitt liv när allt vrar som värst. Men vänner som ändå inte dömmer mig efter att jag är sjuk. 

2005

Då var jag en dryg fjortis och hade inte minsta aning om vad jag ville med mitt liv. 

Läsarsiffran ökar men komentarerna minskar. Underligt..
Har funderat på att sluta blogga helt på denna blogg.
Känns som intr värt längre på nått sätt.
Skaffar en ny svart bok och skriver i den ist.
Hittade min gamla svarta bok i lägenheten när vi städade....
Och oj så mycket den fått vara med om.


Så till alla läsare.

Vill ni fortsäffa följa mitt liv i kampen mot orättvisan och ta del av de jag och min fina familj pysslar med om dagarna så släng in en komentar när ni hälsar på :)