Ja, nu har de gått ett år sedan de hände. Jag får kallakårar när jag tänker på det. Idag är det ett år sedan jag var ute och firade valborg med vänner. Jag minns så väl hur kul jag hade, jag var så glad, dansade, pratade och umgicks med ett härligt gäng. Mot morgonen var det ju dock dags att åka hem. Men att jag for hem till min lägenhet är något jag ångrar så djupt. Jag skulle ha åkt till mamma och sovit.
Jag kom hem till en mardröm... Jag vill inte tänka på det, men det är något jag aldrig kommer att glömma eller förlåta. Jag kommer aldrig glömma den rädsla mitt hjärta fylldes av.
Bankandet på dörren. Rycken i hantaget. Skriken och ropen från trappuppgången. Det hemska ljudet av att dörrlisten sprack. Brevlåsan som gick sönder....
Vad hade hänt om pappa inte kom i tid. Vad hade hänt om polisens syreber inte fanns. Hade jag funnits här idag?
Jag är inte rädd idag. Inte på samma sätt som då. Jag är starkare nu. Jag är inte nertryckt av någon.

Idag är det valborg trotts allt som hänt så vet jag att inget blir som då. Jag är tryggare idag. Jag är hel. Jag vågar vara fri från det som en gång var.

Jag har min familj.




Bjuder på en bild av grannens snygga muffins :)